I slutet av april 2017 beställde vi vår Pössl. Och vi fick veta att vi nog skulle få den innan midsommar. Vi betalade in handpenning. Glädje! Nu är vi på gång. Trodde vi... 

Vi trodde att vi skulle hinna köra lite innan semestern började. Vi längtade. Varje dag. Men dagarna gick. Inga besked. Dödstyst från säljarens sida. 

Vi ringde och frågade. Jodå, tidplanen kommer att hålla. Vi ringde igen. Nej, det blir nog lite försenat. Men innan juni månad var slut skulle vi få hämta vår husbil.

Dödstyst. Igen

Vi ringer - igen. Vad händer? Säljaren påstår att Pössl inte skickat in rätt papper till Transportstyrelsen. Jaha. Verkar ju aningen märkligt att en så stor tillverkare av husbilar inte skulle ha koll på det. Och att säljaren inte är intresserad av att kolla upp. Sedan kan man ju alltid fråga sig varför det alltid det är vi som köpare som måste ringa upp. Visst borde väl säljaren höra av sig?

Dödstyst. Vi ringer - igen. Vad händer?

Säljaren påstår att de nya handlingarna som skickats in inte var okej denna gång heller. Nu har vi blivit lite misstänksamma. Ska inte en säljare med mångårig erfarenhet ha koll på sådana här saker? Vi får en känsla av att denna duckande ägare till husbilsfirman kanske inte gjort det han ska. Situationen känns minst sagt obekväm och osäker. Ska det gå till så här? 

Till slut fick vi äntligen hämta vår Plåtis

Det var smolk i glädjebägaren att uppleva att säljaren tyckte att vi var påstridiga och jobbiga. Men vi hade faktiskt betalat mycket pengar. Dessutom hade vi planlagt vår semester utifrån leveransen. Nu fick vi bara halva tiden på grund av förseningen. 

Man ska kunna känna sig trygg i en köpsituation

Vi har gjort en stor investering och då vill man ju självklart känna sig trygg med det. Men vi har aldrig blivit så dåligt behandlade i en köpsituation. Den här mannen verkar inte vara intresserad av att vårda sina kunder. I alla fall inte oss. Till slut mer eller mindre tjatar vi oss till att vi ska få vår husbil i rimlig tid. Det vill säga innan julisemestern är slut.

När vi äntligen ska få hämta vår husis gör säljaren klart för oss att han offrar sig för vår skull och att han ska iväg på ledighet och inte har tid med detta egentligen. Han tar sig knappt tid till att skriva på nödvändiga papper och lämna över nycklarna. Det hela avslutas med en extremt kort praktisk instruktion. Sedan stänger han butiken och sticker. Och där står vi. Med 1000 frågor. Vi kände oss ganska övergivna. Man kan fråga sig varför vi inte stod emot i den här situationen, men vi ville så gärna få vår Plåtis och vågade inte riskera något. 

Mitt i denna trista situation så dyker två fantastiska människor upp. Lars och Kerstin. Det de gjorde för oss kan vi inte nog tacka dem för. Det finns människor som bryr sig. De visade hur man fyllde på färskvatten, berättade vad vi behövde tänka på, om vindbruset när du kör, att tänka på att säkra skåp och lådor innan du kör, att packa smart och mycket mer. Vi är evigt tacksamma för deras tips och att de tog sig tid.

Det var verkligen toppar och dalar efter vårt köpbeslut. Vi var så lyckliga och trodde ägaren/säljaren om gott. Men det ändrade ju sig under resans gång som ni kanske förstår.

Vad lärde vi oss av detta?

• Att någon är generalagent för ett visst märke betyder inte att de fått denna möjlighet på grund av att de är serviceinriktade och kundorienterade.
• Tjat lönar sig, tyvärr. Hade vi inte legat på som vi gjorde hade vi förmodligen inte fått vår plåtis förrän ägaren/säljaren var tillbaka igen. När nu det kunde bli...

Foto: ​Stefan Kuhn, Pixabay.