Jag är frisk sa hon. I nästa andetag frågade hon om vi var friska. 

​I en helt vanlig och vardaglig situation blev Coronavirusets påverkan på våra liv så uppenbar. Jag och maken satt på bänken vid fyren i Bua och njöt av hur solen badade i havet. Då kommer det lite äldre paret gående uppför klipporna.

Hennes man ägnar sig åt geocaching och hon gör honom sällskap. Nu ville hon sätta sig och vila lite medan hennes make letade vidare. Vi satt i ena änden av bänken när hon kom fram. Det första hon sa var; jag är frisk. I nästa andetag frågade hon om vi var friska. Och undrade om hon vågade slå sig ner. Hon satte sig. Längst ut på andra änden. Det var ett stort, stort mellanrum mellan oss.

Sedan berättade hon om hur oroliga deras barn, men framför allt barnbarn, är för att de ska bli smittade. 

- "Mormor, du dör väl inte nu sa det 11-åriga barnbarnet. Nej, vi håller oss för oss själva svarade mormodern". 

Hur ska vi förhålla oss till varandra?

Den här berättelsen. Mitt i vardagen. På en bänk vid havet. Den verkar bli en ny vardag som vi får leva med. Frågan är bara hur länge. Rädslan för Corona, Covid-19, finns där hela tiden. Hur vi ska förhålla oss till livet och varandra. Det verkar bli ödsligare, och ensammare.

Medan vi satt där på bänken och småpratade så fick vi uppleva när en överlycklig man hittade den eftertraktade geocachen. Höjda armar i en segergest och ett leende som gick från öra till öra. Det gäller att ta vara på alla goda stunder i livet.