Vi som har klarat oss så här långt är ytterst tacksamma och hoppas innerligen på vaccineringen. Vi jobbar hemma. Vi träffar bara varandra. Våra hjärtan värker av längtan efter att få krama en åldrig mamma, en högriskpappa, små ljuvliga barnbarn och våra barn, våra allra käraste vuxna barn. Vi håller hoppet uppe. Vår tid kommer. Frågan är bara när.

Vi reser - men bara så långt vi orkar

Så när du undrar varför vi inte åker längre än vad vi gör med vår älskade Plåtis är detta svaret. Vi tar vårt ansvar. Håller oss inom vår region eller så nära som möjligt. Vi jobbar dessutom heltid båda två samtidigt som vi vill leva husbilsliv på helgerna. Det påverkar självklart reslängden. Vi vill inte komma fram till destinationen när det är nattsvart ute.

Vi lever i lägereldarnas år

Året som gått har vi verkligen lärt oss att uppskatta det lilla, och det nära. Att se nyanser och skiftningar. Väder, vind, sol, moln, regn, rusk, kyla, värme - allt skapar nya upplevelser trots att vi kanske befinner oss på samma plats. Umgänge inne har bytts ut mot umgänge ute. Vi är inne i korvarnas år. Då vi samlar våra älskade kring lägerelden. Grillar korv. Pratar. Umgås så gott det går utan kramar och närhet. Men vi träffas i alla fall. Och det är det viktigaste.

Alla dessa fina minnen
Just nu lever vi en hel del på goa minnen från gränslösa resor med vår husbil i Europa. På vår sajt har vi skrivit en massa spännande historier om olika resmål. Testa att söka och du kommer att finna både ett och annat.

En vacker dag är det kanske dags igen - att ta färjan eller bron för att fortsätta mot nya äventyr. Hoppas vi ses någonstans, någon gång på vägarna. Kör försiktigt. Var rädda om varandra och andra. Det tänker vi vara.