Ut på tur, aldrig sur. Vi gick in i dimman istället...

När vi stod på Rystad camping på Lofoten såg vi att det fanns olika vandringsleder upp mot bergen. Eftersom vi inte är i världens toppform och inte har någon bergsget i släktträdet frågade vi i receptionen vilken led som var enklast. Följ den rosa leden sa hon. Sagt och gjort. Men vi har nog lite olika syn på vad som är enkelt eller svårt kan vi konstatera så här i efterhand...

Det var dags att testa att ta sig uppåt till fots i de norska bergen. Vi tog på oss vandringskläder och valde våra lättare vandringsskor eftersom solen sken och det varit fint väder de senaste dagarna. På inrådan så valde vi alltså den lätta vägen upp till det låga berget. Hahaha.

Ryggan var packad med kaffe och mjuk pepparkaka. Vår belöning när vi kommit fram. Så började vi gå. De rosa strecken hittade vi. Vad vi också hittade var passager som var mer eller mindre knepiga att ta sig upp för. Bitvis var det lerigt och fötterna slant än hit och än dit. Tack och lov hamnade vi inte i "diket". De sega fjällbjörkarna stod oss bi och genom att nappa tag i dem kunde vi dra oss upp när det var påkallat.

Sankmark - sura strumpor men inte sura miner

Vi hamnade i lite sankmark också. I det läget ångrade vi att vi inte tog våra riktiga vandringskängor. Det är inte världens mysigaste känsla när du upptäcker hur vattnet sipprar in i skorna och strumporna blir så där sunkigt blöta. Men vadå, både skor och strumpor kommer att torka så småningom. Ut på tur aldrig sur heter det ju. Humöret var i alla fall inte surt.

Från solsken till plötslig dimma

På vägen upp stannade vi till då och då för att blicka tillbaka och se vad vi lämnade bakom och nedanför oss. Vi tog lite bilder och njöt av utsikten. Och tur var det. För helt plötsligt ställde vädret om och dimmoln seglade in från ingenstans. Ju närmare vi kom slutmålet desto mer låga moln och dimma som svävade runt oss. Lite synd eftersom vi missade de långsträckta vyer vi hade hoppats på. Men någonstans var det ändå fint. Tystnaden var total. Det gröna på marken lyste ännu grönare mot det vita. Vi kunde ana konturerna av klippor. Där, mitt i allt det vita hittade vi en perfekt sten att sitta på när vi fikade. Det smakade finfint med kaffe och kaka i den stunden. 

Det vi inte såg men kunde tänka oss

Efter fikat gick vi en bit till eftersom vi hade hört talas om en liten sjö uppe på berget. Mycket riktigt låg den där, vi såg dock inte mycket av den men vi kan tänka oss hur vackert det är när det är klart väder. 

Svårt att hitta hem i dimma

Tillbakavägen blev lite klurig eftersom dimman gjorde det svårt att hitta stigmarkeringarna trots den chockrosa färgen. Men vi lyckades, och tog oss ner helskinnade. Det blev kanske inte riktigt den upplevelse vi hade hoppats på men det blev bra ändå. Den blev bara annorlunda.

Berget vi vandrade upp för heter Kvasstinden och vi tror att vi kanske var cirka 550 meter upp över havet.