Har vi gått här? Hur har det gått till i så fall? 

Ja, ibland undrar vi faktiskt. Vi har en specialbegåvning som går ut på att vi har svårt för att välja den enkla vägen. När vi kommer till ett vägval så handlar det aldrig om att vända om och ta "räkmackevägen". Nej, vi kollar. Gör bedömningar. Och så fortsätter vi framåt - fast på ett väldigt kringelikrokigt sätt. Vi är inga bergsgetter, men ibland känns det ändå lite så.

Den här helgen fick vi ett par dagars vila på Haverdals Camping. Vi har varit här ett par gånger förut och uppskattar mysig- och pyssligheten. Och inte minst känslan av lugn. Barnen leker, och några spelar lite goa låtar från 1970-talet. Men det är inte störigt utan mer rogivande. Det ligger glädje i luften. Björkarna ståtar med sin skira grönska och det har varit en helt fantastiskt, solig och lagom varm dag. Som gjord för vandringsäventyr och grillavslutning. 

Tjusningen med oenkla vandringar

Men hur var det nu med den där oenkla vandringen. Jo, tack. Det var en kul utmaning som krävde fokus på varje steg. Helt enkelt ännu en utmärkt balansträning. Havet och de öppna landskapen här på Västkusten har en särskild lockelse på oss. Det är här och då som du låter axlarna sänkas och kan andas in friheten. Vi är så tacksamma för att vi har allt detta nära oss.

En god brunch - sedan forcerar vi stenbumlingarna

Efter en lång och god brunch gav vi oss ut på en nästan en mil lång vandring. Den startade på campingen, fortsatte utmed stranden där vi fick syn på en stenpir. Dit ska vi. Sagt och gjort. Vi tog oss dit, så småningom. Men vägen dit var ingen väg. Det var stenar och klippblock som skulle forceras. Hjärnan fick hela tiden jobba med att hitta nästa framkomliga steg. Och det är väl det som är tjusningen. Att hitta en väg fram trots att det inte finns någon väg. 

Varför ser inte kameran det vi ser?

Vi tog en stunds avkopplande paus med vätskeintag. Öl för den ena och vatten för den andra. Att sitta på en klippa och blicka ut över havet - det finns nog inget som slår det. Triften blommar för fullt och det är så magiskt vackert. Du vill fånga dessa ögonblick. Men kameran ser inte det vi ser på samma sätt. Vilket är lite frustrerande. Men visst, några bilder blev ändå rätt fina ändå.

Tur att det finns alternativ

Nåväl, helt plötsligt insåg vi att vi till slut hamnat vid Skallkroken. Tänka sig. Där var det som vanligt fullt på ställplatsen. Ska du ha en chans att få en plats där får du se till att vara väldigt, väldigt tidigt ute. Och vi förstår att folk vill dit. Solnedgångarna är magiska. Naturreservatet är så fint. Men som sagt, så länge vi har heltidsjobb så är det nästan omöjligt att få en plats. Då är det tur att Haverdals Camping finns. Den ligger inte kloss vid havet, men om du lyfter på häcken och går en liten bit så har du allt du kan önska dig.