På vägen tillbaka mot Naturrum så vek vi av uppåt igen. Nu med målet att ta oss upp till det berömda Hjortsprånget. Det var en utmaning. Jag, Åsa, halvkravlade nästan sista biten. Men upp skulle jag. Och upp kom vi båda två.

Vilken utsikt!
När vi kom dit såg vi en tjej ligga på mage ute på själva språnget och filma neråt klippbranten. Bara att se det gjorde att det kittlade till i magen. Att hon bara vågade. Vi fick en liten pratstund när hon väl återvända till lite fastare mark. Det visade sig att hon jobbar på Söderåsens nationalpark och hade fått i uppdrag att ta en film som visar hur branta klippväggarna är.

Micke gav sig ut på det smala språnget. Själv fegade jag ur och stod på lite lagom avstånd. Men det är helt okej, för utsikten är fantastisk i vilket fall som helst. Vi gjorde besöket i mars månad därför fanns det inga löv på träden som kunde skymma sikten. Alla årstider har sina fördelar.

Varför heter då denna klippavsats Hjortsprånget?