Vi har besökt ännu en liten by i Frankrike. Typiskt fransk. Både fin och ful. På en liten restaurang hittade vi den efterlängtade franska atmosfären. Alla sa Bonjour. Nästan ingen kunde engelska. Men alla var väldigt hjälpsamma. Saint-Marcel charmade oss.
Det är i början av mars. Vi har rört oss i Frankrike under lågsäsong. Det märks. Inte mycket är öppet. Särskilt inte i små byar, som vi helst besöker.
Den franska gråskalan
Vi promenerade sakta genom den lilla byn Saint-Marcel. Hur grå kan en by bli? Mycket grå tydligen. Hur rappiga kan hus vara? Mycket rappiga. Tänk, en gång i tiden var alla dessa hus fyllda av liv. Barn sprang utmed gatan. Föll och slog ett knä blodigt. Haltade uppför trappan för att bli tröstad och omplåstrad. Nu har en del hus bommats igen. Gräs och ogräs har tagit över trapporna som ingen längre går i. Det är lite sorgligt.
En och annan färgklick livar upp
Men så rundade vi ett gathörn. Plötsligt glimtade det till. Vi ser fönster och dörrar i olika glada färger. Här kan man verkligen säga att det är de små detaljerna som gör det. Det är så typiskt franskt tycker vi. Det fula blir allt lite snyggare med en färgklick. Så är det med allt.
Byns hjärta
Tänk dig fransk dragspelsmusik. Tänk dig sorlet från människorna som sitter på en uteservering. Tänk dig doften av mat som svävar i luften. Det vattnas i munnen.
Vi hade kommit till byns hjärta. Det pyttelilla torget med den jättestora kyrkan. Och väldigt strategiskt ligger den där lilla lokala restaurangen - Les Mersans. Vi hittade ett ledigt bord och slog oss ner. Förväntansfulla.
Vad hade vi beställt för mat?
Men så var det språket. Vi kan inte franska, de kan inte engelska. Alla, både personal och gäster, var dock oändligt hjälpsamma i sina försök att förklara för oss. Tack och lov att det finns översättningsappar. Med hjälp av våra mobiler lyckades vi göra en beställning. Fast vi visste inte riktigt vad vi skulle serveras för mat .
Fransk husmanskost och vin
Det som kom på bordet var en vällagad fransk potatisgryta med kött. Och varsitt glas vin. Vad det smakade gott. Men vad hade vi ätit egentligen? Vi fick hjälp med svaret av en äldre fransk kvinna som kom bort till vårt bord.
Hon pratade förvånande nog utmärkt engelska. Det visade sig under samtalets gång att hon hade jobbat många år i England och därefter varit engelsklärarinna i Saint-Marcel. Damen kunde dessutom berätta för oss att vi hade ätit Tartiflette - fransk rejäl husmanskost. Och det gör vi gärna om.
Historisk kyrka
Mätta och belåtna korsade vi gatan och klev in i kyrkan. Trots att solen sken utanför var det ganska mörkt här inne. Luften kändes lätt fuktig. Det kanske inte är så konstigt med tanke på de tjocka väggarna. Kyrkan började byggas redan på 1100-talet och har sedan byggts om och kompletterats genom århundrandena. Själva kyrkrummet är ganska enkelt. Men vackert tycker vi.
Sammanfattningsvis fattade vi tycke för denna gråa lilla by. Det är kanske inte självklart besöksmål. Att vi hittade in till Saint-Marcel var tack vare ställplatsen vi stod på.
Ställplats bredvid en romersk teater
Vi stod på ställplatsen vid Les Douces, bara en kort promenad in till Saint-Marcels bykärna. Det som gjorde ställplatsen extra speciell var att det bara några hundra meter ifrån den ligger en romersk teater, Théâtre gallo-romain du Virou. Tyvärr var den stängd när vi var där. Men den ska ha kunnat ta emot 6000 åskådare när det begav sig.
Själva ställplatsen var fint iordninggjord. Vi återkommer gärna. Du har tillgång till el, färskvatten och tömning. Den är dessutom öppen året runt.
Mer om platsen
