Det är 1916 och första världskriget pågår. Vi har vandrat över en del av slagfältet i Verdun. Hukat i skyttegravarna. Försökt se in i resterna av gömslen och bunkrar. Nu står vi framför Fort Douaumont. Det vi ser är vackert gröna böljande kullar och gropar. Men under ytan finns markens alla sår efter kriget.
Fort Douaumont byggdes i slutet av 1800-talet som en del av Frankrikes stora försvarssystem kring Verdun. Det är inte mycket av själva byggnaden som syns. Den smälter in i landskapet på ett nästan obemärkt sätt.
Vi börjar med att gå upp på “taket”. Utsikten är fantastisk. Du ser långt åt alla håll. Vilket var strategiskt viktigt. På olika ställen finns stora svampliknande försvarsanläggningar. En form av värn där soldaterna kunde spana och beskjuta fienden. Då, för över 100 år sedan var det inte tyst och stilla som denna dag. 1916 var det ett slagfält.
I underjorden
Nu lämnar vi marken ovan jord för att ta oss in i det innersta av Fort Douaumont. Vi löser biljett och träder försiktigt in i mörkret. Belysningen är svag. Det tar en liten stund för ögonen att vänja sig. Sedan känner vi den. Fukten. Som lägger sig som en våt hinna på huden, kläderna och i ansiktet. Från taket droppar det konstant. Och så lukten. Den där lukten. Mättad, lite metallisk, instängd, ofrisk.
Vi börjar sakta följa de uppmärkta lederna. Det är en mörk fuktdrypande labyrint av gångar. En krypande obehagskänsla förföljer oss. Vi känner oss otrygga. Stegen ekar. Liksom rösterna från andra besökare. Vi ser dem inte. Vi hör dem bara. Droppandet från taken låter skrämmande högt. Allt är förvrängt. Hur var det då för soldaterna som befann sig här?
“Promenadseger” för tyskarna
Det är lite av ödets ironi att det här franska flaggskeppet till fort så lätt kunde erövras av tyskarna. Fransmännen tyckte att fortet började bli föråldrat. De drog ner på soldatstyrkan till ett minimum. Vilket gjorde att en tysk styrka som bara var obetydligt större i princip kunde promenera in och ta över fortet i slutet av februari 1916.
Liv - och död
När vi gick inne i fortet kunde vi nästan höra rösterna från det förgångna. Order som ropades ut. Ljudet av soldatkängor mot stengolvet. Slamret från köksavdelningen. Lukterna av svett, smuts, krutrök, matos, latrin. Kanske satt någon vid ett flämtande ljus och skrev på ett brev hem.
I fortet fanns sovplatser, sjukstuga, förråd, kök och arbetsplatser. De tyska soldaterna installerade sig. Det franska fortet blev ett skydd och en sambandscentral för dem. I underjorden undgick tyskarna det franska artilleriets beskjutningar. Men Fort Douaumont visade sig så småningom bli en dödsfälla.
Katastrofen
Några månader senare, i maj, var katastrofen ett faktum. Ett ammunitionsförråd exploderade. Hela kasernen skakade av tryckvågen. De mörka gångarna fylldes av rök, eld, sårade, döende och döda män. 679 omkom. De flesta kunde inte identifieras. Fortet blev deras gravplats. Bakom en igenmurad öppning finns kvarlevorna. Framför står ett enkelt kors med orden “Den toten Kameraden”. Den isande kylan som då och då sveper förbi oss när vi går i gångarna kanske är en påminnelse från det förgångna…
Dödsmaskinen
Vi befinner oss i hjärtat av fortet. I ett mörkt rum. I det svaga ljuset ser vi en enorm maskin torna upp sig. Vi förstår först inte vad vi ser. Men den känns skrämmande. Framför oss har vi Galopin-tornet som byggdes in i fortet redan 1906/1907. Det är en “dödsmaskin”. Ett kanontorn som kan höjas och sänkas. Det går inte komma ifrån att tekniken och mekaniken är genialisk.
Högt ovanför oss finns en flera tiotals ton tung bepansrad kupol som döljer en kanon. Ur skuggorna från det förflutna kliver fyra soldater fram. Med handkraft börjar de veva. Kugghjul griper in i varandra. Sedan sticker kanonen upp ur marken. Den är laddad med en granat på 43 kilo. Kanonen kan vridas i 360 grader. När skottet har avlossats försvinner hela den tunga konstruktionen ner under marken igen.
Vi hade ingen aning om att det fanns sådana avancerade “dödsmaskiner” vid den tiden. Och att bara några få män kunde få denna kanontornskonstruktion att fungera - med handkraft.
Återtagandet av fortet
I slutet av oktober 1916 kunde franska trupper efter åtta månader äntligen återta Fort Douaumont. Men fortet var svårt sargat efter artilleribeskjutningar och inre explosioner.
Det första som fick göras vara att röja rasmassor och ta hand om döda. Betongen hade hållit bra. Men för att kunna vistas där var det nödvändigt att ordna med ventilation och belysning.
Numera är delar av Fort Douaumont ett museum med minnesrum för både franska och tyska soldater. Det vi såg när vi var inne i fortet är det som fransmännen återställde och förbättrade. Allt har vi besökare inte tillgång till. Och tur är nog det.
Slaget i Verdun varade i tio månader
När Douaumont återtogs pågick ännu slaget vid Verdun. I mitten av december 1916 gick fransmännen till anfall igen. Den 18 december upphörde den sista offensiven och slaget vid Verdun betraktades som avslutat.
Du kan också läsa om vår väg över slagfältet fram till Fort Douaumont.
Mer om platsen
