Regnet piskade. Leran blandades med blod. Dånet från granater och kulsprutor var öronbedövande. Han, ensam, överlevde. Det var inte mycket kvar av hans kompani efter granatattacken. Utspridda kroppsdelar. Ett halvt huvud. Han skrek ut sin skräck. Sin smärta. Men alldeles ljudlöst. För att försöka överleva.
Det är 110 år sedan. Ändå känns det som nyss. Slaget i franska Verdun under första världskriget har gått till historien som ett av de värsta någonsin.
Vi var på väg till Fort Douaumont. Istället för att köra till den närbelägna parkeringen valde vi att stå längre bort med husbilen och promenera dit. Det gjorde upplevelsen betydligt starkare.
Vi gick in i slagfältet
Vägen vi går på är asfalterad. Slät och fin. Så var den inte år 1916. Våra blickar söker sig utmed vägkanterna och in i terrängen. Där är de. Spåren efter skyttegravarna. Bunkrar. Gropar efter miljontals granatanfall. Överväxta.
Via stigar vid sidan av vägen går vi in i detta historiska slagfält. Vi går i de skyttegravar som ännu finns kvar. Vi letar upp gömslen och sprängda bunkrar. Vi försöker föreställa oss hur det var. Hur skogar, åkrar och byar hade förvandlats till ett skräcklandskap av lera, kratrar och sönderskjutna kroppar.
Den unga franska soldaten
Vi kunde föreställa oss en fransk 18-årig yngling, plötsligt levande framför oss. Han var en av de hundratusentals tyska och franska soldater som genomled ett av historiens värsta ställningskrig. Hans kompani hade utplånats i en granatattack.
Varje minut, varje timme hamrade rädslan i honom. När han höjde blicken mot himlen som färgades röd av artilleri- och granateld återkom den ständiga frågan; “Är det idag jag ska dö?” Kanske blev det så. Kanske överlevde han. Vi hoppas på det. Omkring 700 000 franska och tyska soldater hade dödats, sårats eller försvunnit i detta bestialiska krig.
Här kan du läsa mer om Fort Douaumont och om hur det gick från skydd till dödsfälla.
Mer om platsen
