Jag ser den varje dag. Så nära. Och så långt borta. Ändå står den bara 3 meter från husknuten. Vår älskade Plåtis vintervilar i all sin avställdhet.
Vår husis är avställd för vintervila. Så jäkla trist. Ursäkta ordvalet men det är verkligen jäkligt trist. Tack och lov har vi den nära. Närmare bestämt så är husis bakdel bara cirka tre meter från husgaveln.
Det är bra på ett sätt. Samtidigt som det skapar en längtan som är större än störst. När jag skrev det här inlägget inledningsvis trodde jag att det var det här vi skulle vara tvungna att leva med. Avställdhet. Men ack så fel. Idag är vi på rull året om.
Det är en fantastisk gåva. Men det är också en förlustelseinvestering. Det kostar. Och det är värt varenda krona (höll faktiskt på att skriva öre, men kom på att många av de nya generationerna inte ens vet vad öre är. Fast öra har de nog hört talas om. Så varsågod att höra hur vi gjorde.
Vi köpte vinterfälgar. Och sedan vinterdäck. Nu har vi ett året-runt-liv på rull. Men ibland funderar jag trots allt på om inte längtan har en viss betydelse. Kram på er alla längtare och väntare.
