Benhuset - Ossuaire de Douaumont

Vi närmar oss. På höger sida ser vi Ossuaire de Douaumont - “benhuset”. En byggnad full av död. Den ger ett mäktigt intryck, som en slags befästning. Här skyddas alla soldatsjälar som aldrig fick en egen grav efter slaget i Verdun 1916.

Vi har varit på slagfältet och besökt Fort de Douaumont. Nu fortsätter vår historieresa om första världskriget. Vi parkerar husbilen på den stora parkeringen precis utanför ossuairet. Framför oss har vi en imponerande byggnad som är både ett monument och en viloplats. Bara att se benhuset utifrån ger en märkligt dov känsla i bröstet. Vad skulle vi mötas av innanför dess tjocka väggar? 

Ljuset är rött som blod

Vi går in. Tar en trappa upp. Stannar till i dörröppningen. På båda sidor breder en lång bred gång ut sig. Ljuset flödar blodfärgat genom hela salen - som allt samlat blod från slagfältet. Det känns i sinnet. Bröstet fylls av sorg över allt lidande.

Här inne finns inte plats för annat än eftertanke och medlidande. Människor rör sig stilla. Talar dämpat. Det är en sakral känsla. Vi rör oss sakta genom salen, med det vackert välvda taket. Först åt ena hållet. Sedan åt andra hållet. Vid bysten av en ensam soldat som får symbolisera alla förlorade soldater stannar vi till en stund. 

De saknade som aldrig hittades

Överallt, från golv till tak, kan vi läsa mäns namn. Alltför många är alltför unga. Det är namnen på alla de som är saknade, som aldrig har hittats eller kunnat identifieras. Så fruktansvärt att se. Det gör ont. Väggarna nästan vibrerar av anhörigas förtvivlan över soldaterna som aldrig kom hem. Var och en var någons saknade son eller make, kusin eller bror.

Kvarlevor efter 130 000 soldater

I varje nisch finns stora liggande gravstenar. Under dessa finns kvarlevorna efter omkring 130 000 män - kroppsdelar av franska och tyska soldater söndersmulade till oigenkännlighet. Dessa kroppsdelar, och fragment av kroppsdelar samlades upp från slagfältet. Bara tanken på att ta sig an att göra det är nästan omöjlig att ta till sig. Men det gjordes. 

Kapellet

Det finns ett kapell i anslutning till salen. Många valde att gå in och sätta sig ner en stund. Kanske var det några som hoppas på att en saknad släkting finns här i ossauriet. Det kan vara en trösterik tanke. 

De dödas torn 

I mitten av byggnaden finns Tour des Morts - De dödas torn. Namnet är lite skrämmande, men ändå vackert på något sätt. Vi tog trapporna upp till denna symboliska “fyr” vars röda och vita ljus sveper över det gamla slagfältet. Ljuset och klockringningen från den enorma klockan i tornet ska få oss att minnas de döda. Det är nog speciellt att uppleva. Kanske kan vi pricka in det om vi kommer hit igen. Uppifrån tornet ser vi kyrkogården med 16 142 individuella gravar.

Över 16 000 okända och kända gravar

Framför ossuariet ligger Nécropole nationale de Fleury-devant-Douaumont. Vita kors breder ut sig i något som känns som en oändlighet. Det vita står i skarp kontrast mot det gröna gräset. Liksom solens sken känns alltför starkt på denna plats, så märkt av sorg. Så märkt av meningslöst förlorade liv.

Vi vandrade runt bland alla kors. Lågmälda, lite sorgsna. Stannade till då och då. Läste namn och årtal. Så många unga män i 18- till 20-årsåldern som förlorat livet på slagfältet. På åtskilliga kors stod det även “okänd”. Det är i huvudsak identifierade franska soldater som är begravda här. Alla har dock inte ett kors.

Muslimska gravstenar

Vi blev lite förvånade när vi såg ett stort antal muslimska gravstenar. Men det har sin förklaring i att Frankrike hade kolonier i bland annat Nordafrika. Tänk att komma till ett helt okänt land, kanske inte kunna språket och kastas ut i ett vansinnigt krig. För att hedra dem har det byggts ett muslimskt minnesmonument på andra sidan vägen. 

Arvet efter första världskriget och slaget i Verdun är tragiskt på så många sätt.